Krönika Mats Nilsson: Söker det okända

De svepande strålkastarna letar sig igenom teaterröken och slår ut strimmor av ljus på det kalla betonggolvet framför mig. Speakerns stämband jobbar hårt när han för full hals drar ut på vokalerna i sin strävan att överrösta publikens sorl som resonerar mot väggarna i den lilla korridor jag står i. Jag känner en hur en svettdroppe som nyss lämnat ögonbrynet landar på kinden och förstärker en kall och kittlande rysning som går genom kroppen. Det är dags för inmarsch till buren. Slut på alternativ, ursäkter och utvägar. Han och jag i en åttakantig tryckkokare i 15 minuter, utrustade med vad som kan liknas vid trädgårdshandskar stoppade med dubbelviken wellpapp. Det blir inget omprov på det här, ingen andra chans – har du gjort din läxa?

Där och då är det lätt att undra och ifrågasätta varför jag utsätter mig själv för det här. Jag kan ibland förundras över hur jag ännu en gång lyckats försätta mig själv i den här skitnödiga situationen. En märklig kamp mot instinkter som tar plats långt utanför komfortzonen.

Reflexen att blunda och vända bort huvudet när det kommer saker flygande mot ögonen är förmodligen något det naturliga urvalet premierat då den sitter djupt rotad i oss alla. Jag har lagt tusentals timmar på att vänja mig av vid det. Det är enkelt och förstå att det gör ungefär lika ont att bli slagen i ansiktet om man har ögonen uppspärrade eller stängda. Svårare är det att faktiskt stå och stirra blint in i en knytnäve som är för sen att avvärja och med onda avsikter rör sig i hög fart mot de knubbiga kinder din mormor älskar att nypa.

Med det går och illustrerar ett utmärkt exempel över vilken oerhörd makt jag förfogar över. Som var och en förfogar över. Med vilja och envishet som redskap har jag arbetat bort en reflex och suddat ut en instinkt. Den makten är väldigt uppfyllande och tillfredsställande. Jag tror att den kan vara en stor del i svaret på frågan varför jag sätter mig själv i den skitnödiga situationen. Det är först när jag söker mig till det okända, obehagliga och obekväma som jag tillåter mig själv att utvecklas.