Boxningåret 2012 enligt Olof Johansson

SVENSKA BOXNINGSÅRET 2012
Det finns flera ljusglimtar i mörkret

Av OLOF JOHANSSON

Med nutida mått mätt blev 2012 ett relativt hyggligt boxningsår. Den mediala motvind och publika kris som rått i snart ett decennium bestod – men det fanns flera påtagliga ljusglimtar i mörkret, som inger förstärkt hopp inför framtiden .. samtidigt som amatörerna nu går in i en helt ny OS-cykel och proffsen tappert kämpar på för fullgott erkännande.

Årets suveräna svenska boxningshändelse var tveklöst Frida Wallbergs underbara försvar av sin WBC-VM-titel i lätt lättvikt i Linköping i april – till sist universellt belönad ! – medan amatörernas tyngsta fokus av fullständigt självklara skäl var på OS-boxningarna i London i juli/augusti.

OS-boxningarna kunde följas av envar via excellent täckning av SVT och SVT Play och de tre svenska fighters som till sist kom med i boxningens del av denna jordens största idrottscirkus var hårdbevakade hela vägen.
Anthony Yigit (Skarpnäcks BK) kvalade in till OS redan vid VM 2011 och var således klar för OS-start under hela våren och han använde mellantiden ytterst väl till att ta silver både i För-OS i London och i den stora Cordoba Cardin-turneringen på Cuba. Väl framme vid OS kom han utmärkt förberedd och blev till sist en av den lätta welterviktens färgklickar och Sveriges främsta boxare under denna OS-turnering. Han slog först Puerto Ricos Fransisco Vargas Ramirez, en 19-årig tvåa i Pan-Amerikanska OS-kvalet, en i sig snygg och stark seger (13:9), som förde honom in i åttondels-final mot ena favoriten i klassen, andra-seedade ukrainaren Denys Berinchuk. Med oddsen tungt emot sig gladde dock Yigit en hel nation med en underbar kämpainsats; det var oavgjort efter första ronden och stod 9:13 efter andra med ledning Berinchyk .. de högsta siffror man dittills sett i turneringen (!); han tog fighten till ukrainaren, vilket emellanåt gjorde denne attackboxare perplex, och vann sista ronden .. men kom snopet nog 1 poäng från seger. Det blev 24:23 till Berinchyk och respass, medaljlös, från OS för Anthony. Men han presenterade sig onekligen för den stora publiken och hyllades som en segrare när han lämnade ringen! Berinchyk gick sedan till final, där han dock fick se sig slagen av kubanen Roniel Iglesias. Men ett silver fick mannen med OS fräckaste och fulaste frisyr, något slags tartar-tofs på ena sidan av en i övrigt rakad skalle, en medalj som faktiskt kunde varit svenskt med lite bättre flyt.
“Nära” skjuter som bekant inga harar. Det var oerhört tydligt så för vårt främsta medaljhopp, vår mesta mästarinna och mest rutinerade amatör, Anna Laurell (IF Linnéa), som i sin sista turnering vid 34 års ålder, kom för att ta medalj. Hon kvalade in på ett wild card – ett ganska givet sådant egentligen och fullständigt fel om hon inte fått det efter VM-bronset på våren – och med sin rutin borde hon mycket väl kunna nå medaljpodiet och rentav högsta nivån. Hon besegrade också i sin första match, åttondelsfinal, starka Naomi Fischer-Rasmussen från Australien och var därmed i kvarten – med medaljen alldeles inom räckhåll – mot 17-åriga sensationen Claressa Shields från USA. Men där ville det sig inte alls. Anna gjorde en tapper insats och hade sina moment i matchen men blev helt enkelt överkörd av den stentuffa – något av en kvinnlig Floyd Patterson-kopia – Shields. Den senare gick sedan fram till USA:s enda boxningsguld i detta OS!
Vår sista man, bantamviktaren (56 kg/OS-vikt) Salomo N´tuve (Angered BC), gjorde en ganska slät figur i OS och förlorade inledningsmatchen mot Ilyas Suleimenov från Kazakstan utan att på allvar kunna hota om segern. Han var djupt besviken efteråt och förklarade att väl inne i den enorma hallen greps han av “OS-feber”. Det var många som drabbades av det. OS-boxningarna avgjordes i ExCel Arena inför nästan alltid utsålda 10.000 åskådare. Det var en mäktig OS-turnering med stor fördelning på gulden: Ukraina, Storbritannien och Kuba två var, Kazakstan, Ryssland, Japan och Kina ett var .. på herrsidan, medan de tre gulden på damsidan – damerna var med på OS för första gången i blott tre viktklasser (51-60-75 kg) – gick till Storbritannien, Irland och USA. Alla tre dam-gulden blev exceptionellt uppmärksammade och Irlands Katie Taylor (60 kg) utsågs som bästa dam-boxare. Serik Sapiyev (69 kg) från Kazakstan blev bästa herre. Storbritanniens sagolika framgång (totalt 3 guld/damer & herrar, 1 silver, 1 brons) kröntes i OS sista fight med ett knappt men okej supertungviktsguld till 22-årige framtidsmannen Anthony Joshua, som besegrade den italienske besten Roberto Cammarelle på slagräkning!

Amatörernas år
Det svenska amatör-året gick i övrigt sin gilla gång. Landslaget öppnade mycket starkt med en imponerande seger över England på hemmaplan i Uppsala i januari. Helena Falk slog britternas OS-dam Natasha Jonas men Anna Laurell besegrades knappt av Savanna Marshall – båda boxade sedan OS – och hela landskampen (mixad herrar/damer) avgjordes i allra sista matchen där Sundsvalls Otto Wallin klart besegrade Frazer Clarke i supertungvikt – en seger som sedan gav Otto en OS-kvalplats.
I mars arrangerade vi på hemmaplan i Stockholm – på OS-stadion – årets Nordiska Mästerskap. Glädjande nog deltog Island med en trupp, som givetvis blev “lillebror” i sammanhanget men ändå knep ett brons. Sverige har dominerat det senaste årtiondet – och vi stärkte vår position än mer med en grandios medaljskörd på 13 guld! … fler än övriga nationer tog tillsammans: Danmark 4, Finland 4, Norge 2. Publikt fungerade det måttligt, men sportsligt var det givetvis enastående. Anthony Yigit fick pris som bästa senior, Hampus Henriksson som bästa junior medan Finlands Julia Ussik blev bästa damjunior och dito Mira Potkonen bästa damsenior. Samma månad avverkades också framgångsrikt årets Nybörjarmästerskapen i Karlstad, där Tensta BK blev bästa klubb, och kort därefter Diplom-SM för de yngsta i Söderköping, med 29 grabbar och 6 tjejer som nya mästare, arrangerat av NBK Akilles/SBF och med Angered BC som bästa klubb.

Även SM arrangerades i Stockholm, dock nu i perifera Torvalla sporthall i Haninge och drog en ytterst sparsam publik, och det faktum att det kolliderade med den UFC-regisserade MMA-gala som drog fullt hus i Globen renderade negativa media-rapporter (DN jämförde med en bild av Torvallas tomma läktare) – vilket egentligen var ganska orättvist mot ett riktigt bra arrangemang (publikmiss till trots) och alldeles utmärkt boxning. Åtta damer och tio herrar kröntes till svenska mästare, Djurgårdens IF blev bästa klubb i hård konkurrens med Malmö BC och arrangerande Haninge BK. Hemmaklubben lyckades få två mästare i Elin Rönnlund (48 kg) och Niklas Helgesson (60 kg); Shipra Engelke (Malmö BC) vann OS-klassen 51 kg, valdes till SM:s bästa dam och reste därefter till VM för att just försöka kvala in till OS; Stockholmsfavoriten Helena Falk gjorde sig själv klubblös och kunde inte starta i SM (60 kg) men närde i övrigt samma plan som Engelke; Anna Laurell tog liksom Engelke sitt 6:e SM och siktade på OS. Herrarnas SM dominerades av Clarence Goyerams snygga comeback efter ett par års bortavaro – SM-guld i 69 kg – Anthony Yigits show i 64 kg och dessutom pris som bästa boxare; Babacar Kamaras imponerande kroppsslag i “fel” viktklass 91 kg, som han ändå vann som han ville. Därutöver behöver noteras Ali Resai (Narva BK) snygga SM-vinst i 52 kg via mästerskapens bästa match mot tuffe Ruslan Saliev, DIF, och blott 17-årige Hampus Henrikssons första SM (81 kg) samt att tyngsta klassen togs hem av Winnings (Malmö) 20-årige och 105 kg tunge Adrian Granat. Han lär strax sikta på proffskarriär.

I herrarnas sista OS-kval, i Trabzon i Turkiet i april, satsade vi på fem man i en helt mördande konkurrens. Kennedy Katende och Otto Wallin ( båda Sundsvall) samt Redouane Kaya (Narva) åkte ut i första försöket (“Red1” på ett snopet 9:9+ mot Georgiens tuffe Koba Pkhakadze) men Salomo N’tuve (ABC) och Bashir Hassan (DIF) vann sina första matcher och knagglade sig vidare. I åttondelen slog de respektive Pedro Cardoso från Portugal och Matti Koota från Finland och kom “i läge”, men i kvarten stöp Bashir knappt mot Ukrainas Pavlo Ischenko medan Salomo starkt nog slog dennes landsman Oleksandr Shepelink, för att sedan falla på minimal marginal (10:11) mot Nordine Oubaali, Frankrike. Den senare tog guld – och tog därmed med sig Salomo på den allra sista OS-platsen i viktklassen till London ..!
Månaden efter var det VM för damer i Quinhuangdao i Kina och förutom vår tänkta OS-trio (Engelke-Falk-Laurell) skickade vi Elin Rönnlund (48 kg), Juliana Söderström (Botkyrka/54 kg) och Patricia Berghult (Höllviken/64 kg). Svenska damer har ju länge hävdat sig synnerligen bra i dessa sammanhang men konkurrensen har hårdnat betydligt sedan OS kommit med i bilden. Det är långtifrån lika lätt längre. Rönnlund, Söderström och dessvärre även Engelke åkte ut i första omgången medan de övriga tre pallrade sig vidare, även om Annas seger över Bulgariens Desislava Lazarova var otäckt knapp (10:9). I andra omgången föll Falk på sin ärkerival Sofiya Ochigava från Ryssland, men Laurell överraskade positivt med en imponerande seger över kanadensiska guldfavoriten Mary Spencer (18:11). Berghult som nu var i åttondel vann på nytt, nu över Firuza Sharipova, Kazakstan och fick sedan sällskap i kvarten av Laurell, som i sin åttondel överlägset slog Polens Lidia Maria Fidura. Med medalj inom räckhåll föll 18-åriga framtidslöftet Berghult dock knappt (15:17) mot ryskan Daria Abramova, men Anna Laurell var nu starkt på “g” och besegrade tyskan Andrea Strohmayer med mycket klara 24:8. Därmed var bronset bärgat, men en seger till behövdes för en klar OS-plats. Den kom inte, tyvärr. Hon gjorde på nytt en mycket bra match, hade oavgjort 13:13 inför avslutningen, mot Elena Vystropova från Azerbajdzjan, men den senare drog ifrån till en ytterst knapp seger (16:15). Det blev därmed blott brons och en lång väntan på det wild card, som gav både henne och Spencer OS-platser. Allt annat hade varit fel.

Vi kom emellertid att få med fyra deltagare i OS – förutom de tre boxarna blev vår idag främsta domare Dorian Butar uttagen av AIBA att döma i OS och det gjorde han med den äran. Han var en av spelens bästa boxningsdomare och dömde i ringen finalmatchen i 60 kg mellan Lomachenko, Ukraina och Han, Korea. Därmed har Sverige lyckats få med en domare i tre OS i rad, och alltså för första gången sedan 1960 i finalpasset. Den svenska boxningstruppen i OS lyckades således inte ta några medaljer men den var med i leken på ett gott och väl godkänt sätt. Turneringen var i gång i princip under hela spelen, med start den 28/7 och med de sista finalerna avslutningsdagen 12/8. Det boxades totalt 272 matcher varav 13 finaler. Allt under en fantastisk medial och publik uppslutning och rättvist så, för nu var faktiskt den riktiga boxningen på nytt premierad. Öppen, offensiv och rolig boxning under 16 dagar.

Ett segrande landslag
Efter urladdningen på OS kom hösten nästan självklart att utspelas i blekare belysning, men SBF:s trupper höll ändå både fokus och målsättning. Tre unga män skickades till Ungdoms-EM i Sofia i Bulgarien, där alla tre (Adam Chartoi/Narva, Sandro Omerovic/Ronneby och Oliver Flodin/ Vaggeryd) gjorde bra ifrån men föll bort i kvartsfinalerna. Detta skedde redan i juni och först i november var det dags för damerna, då både U-EM & J-EM avverkades i Wladyslawowo i Polen, med en ungdomsdam, Agnes Alexiusson (Värnamo) – som tog guld i 63 kg-klassen – och fem juniordamer: Tanya Karlsson (Höllviken), Nicolina Jacobsson (Skoftebyn), Sagal Adan (ABC) – den senare tog brons i 57 kg – Ida Lundblad (Tifa) – som tog brons i 60 kg – och Patricia Berghult (Höllviken) – som tog silver i 64 kg. Ett enastående bra resultat, trots en hårdnande konkurrens. Grabbarnas J-VM i Armenien gick i skarven november/december, och det blev åter ett enormt stort mästerskap med 367 startande boxare – det näst största nånsin – och i den djungeln kom svenskarna (Omar Abdul-Majid/Helsingborg, Loran Batti/Upsala IF, Hampus Henriksson/Gbg Team Box) relativt snabbt bort men vann åtminstone erfarenhet för framtiden.
I oktober hölls förbundets årsmöte och även om den häcklarfalang som träget saboterar varje årsmöte givetvis åter gjorde väsen av sig valdes ordförande Patrick Wheeler och hela hans regering om, men efter internrevision under hösten stramades nu alla tyglar upp och personer kom strax att bytas ut. Generalsekreterare Håkan Stigzelius avgick på egen begäran och ersattes med Pehr Grånefors, och från årsskiftet lämnar nu också sportchefen Erik Bredler, och hans ersättare utnämns i januari.
I slutet av oktober hölls landskamp vs Frankrike i Sundsvall och vårt blå-gula gäng avgjorde åter på ett föredömligt vis och ledde faktiskt från start fram till en helt klar 7-3 seger! Elin Rönnlund, Juliana Söderström, Bashir Hassan, Loran Batti och hemmasönerna Kennedy Katende och Otto Wallin fixade denna viktoria. Och som året inleddes avslutades det med ännu en landskampsseger, den traditionella mot Finland, denna gång arrangerad i Sala, och den utvecklades till en rysare! SWE tog ledningen med 1-0 via Rönnlund men FIN utjämnade, varefter debutanten Ronald Serugo i 56 kg kunde ge SWE ledningen på nytt och Linnéa Strandell utöka den till 3-1, men sedan vann FIN två matcher och utjämnade, Clarence Goyeram gav SWE ny ledning och Nurbo Buzan kunde öka på till 5-3 men två nya finska segrar utjämnade till 5-5 inför sista match. Då klev nya tungviktshoppet Gabriel Richards (DIF/19 år gammal) in och kämpade sig fram till en knapp (2-1) men ack så viktig poängseger över Toni Tissari – och total svensk seger med 6-5 ..!
Detta var faktiskt tionde året i rad vi besegrade Finland – rekord naturligtvis – men likförbaskat är det ännu en bit kvar tills vi utjämnat ställningen i totala landskampsmöten. Finland leder fortfarande med 38 segrar mot 33.
Redan från vårkanten hade vi enda ungdomslandskampen – en snygg seger över Danmark/U i maj i Vaggeryd med 8-6, där bästapriserna gick till Sandro Omerovic (Ronneby) och hemmasonen Oliver Flodin. Höstsäsongen och året avslutades med kombinerade J-SM & U-SM, som hölls i Vårvindens fritidsgård på Hisingen i Göteborg. Det är kanske signifikativt för svensk boxning idag att så pass omfattande mästerskap numera hamnar på en fritidsgård, med kapacitet 200 åskådare i hallen – den var emellertid packad av folk emellanåt – och måhända är det också signifikativt att det ingalunda rådde vårvindar utan var svinkallt både utanför och i lokalen. Det hölls AIBA domartest för Norden samtidigt och alla funktionärer tilläts jobba med ytterkläderna på! Men utmärkt boxning blev det faktiskt ändå. JSM drog till sig 32 män – en svag siffra – och 10 damer. USM såg 48 grabbar starta – en hygglig siffra – och blott 6 flickor – vilket är svagt. Men det är klass på de som startar, och det blev bra mästare överlag. Störst uppmärksamhet fick självklart det synnerligen heta lokalrival-mötet mellan Walid Aldalal, Hisingen och Bager Mohammadi, Gbg Team Box i 60 kg – då kokade den lilla hallen! – med Walid som segrare. Bästa JSM-klubb blev Tifa BC på samma poäng som Gbg Team Box men med fler vunna titlar. Till bästa JSM-boxare valdes på herrsidan Adam Sakhnini (69 kg/Revansch) och Sahand Tavakoli (75 kg/Tiger) och på damsidan Ida Lundblad (60 kg/Tifa) och Tanya Karlsson (51 kg/Höllviken). Tensta BK blev bästa USM-klubb och till bästa boxare valdes bland grabbarna Sandro Omerovic (57 kg) och Calix Ondzie (70 kg/Vårgårda) och bland tjejerna Klara-Fina Holm-Westerlund (57 kg/Tensta) och Amelia Hall (63 kg/Ljungby).
Vid årsmötet delades Årets Boxare pris ut i sedvanlig ordning. Det gick som måhända kunde väntats till Anna Laurell, kanske lika mycket för lång och trogen tjänst (2 VM-guld, 3 EM-guld mm) som för årets VM-brons och OS-insats. Ändå kunde det diskuteras i någon mån, för årets vassaste insats i sig gjorde faktiskt Anthony Yigit i OS – trots utebliven medalj.

Proffsens år bjöd på Årets Damfight!
Proffsens år var i omfattning betydligt magrare, men publikt var det betydligt starkare. Totalt kom det att bli sex proffsgalor i Sverige under år 2012. Sedan tungt arrangerande Pugnus under 2011 slängde in handduken (åtminstone temporärt) så saknas egentligen en riktigt ekonomiskt stark promotor, men med fantasi och kreativa lösningar och outtröttlig energi lyckades det Wally Munteanu (med Rafael Aledon Traver/Spanien som partner) att sätta upp det överlägset största enskilda boxningsarrangemanget under året i Linköping den 27 april, “Best of The Best”. Det handlade om Frida Wallbergs försvar av WBC-VM. Hennes officiella utmanare var först förra mästarinnan Jelena Mrdjenovich, men denna gick ner i vikt och erövrade fjäderviktstiteln och då gick uppdraget omgående vidare till topprankade Amanda Serrano, en synnerligen tuff och KO-farlig puertoricanska bosatt i New York med en record på 14-0-1, således obesegrad och med hela nio KO-vinster. Galan backades upp av ett bra förmatchprogram, givetvis med Wallys andra adept Patrick Bogere och med Linköpings egen Naim Terbunja för att lokalt dra folk. Frida bor numera i Göteborg, men kommer ju från och förknippas med närbelägna Åtvidaberg. Det fungerade utmärkt och 3.200 personer kom till Cloetta Center – och de fick sitt lystmäte tillgodosett. Under Fridas match uppnåddes ett fantastiskt drag i arenan. Hon bars fram till seger. Serrano var extremt farlig, men den svenska hörnan gjorde en smart start, gick ut tillknäppt och lät Amanda slå av sig, låg under efter två förlorade ronder, men från tredje vände hon på matchen och drog sedan bara ifrån. Efter 10 fullbordade ronder hade hon en kassaskåpssäker seger: 97-93, 98-93, 96-94. Men det hade varit riktigt tufft och det var en verkligt spännande match. Vid årets omröstning i december valde WBC just denna kamp till Årets Dammatch jorden runt ..!
Bogere tog till slut en säker poängseger 6, efter en svag start, över tuffe Semjon Moroseks från Lettland i weltervikt; Naim Terbunja vann sin osedvanligt tuffa prodebut på poäng 4 över serbiske hårdingen Vladimir Spasojevic i supermellan; Mikaela Laurén tog en av sina finaste skalper med en mycket bra poängseger 6 över Amandas äldre syster Cindy Serrano i lätt mellan; Suro Ismailov debuterade med en snygg seger på poäng 4 över Sanharib Stajfou i lätt mellan; Benjamin Kalinovic gjorde comeback dito i lätt mellan mot Stockholmsbaserade ugandiern Hassan Saku och vann på poäng 4; men Stefan Schallengruber kom till korta mot vasst boxande britten Lawrence Bennett och förlorade poäng 4 i cruiservikt. Det var inte precis någon knockarnas afton men det var jämna, tuffa och spännande matcher och VM-fighten var synnerligen minnesvärd!

Dubbelt Ystad .. och Stockholm
Året inleddes först i mars med Armand Krajnc Promotions “Fight Night” (24/3) i Ystad, där fyra proffsmatcher toppade ett card på i övrigt sex amatörfighter. Det var Armands egna boxare Rastgar Ismaeeli i lätt tungvikt – som i en riktigt härlig kubbning fick nöja sig med oavgjort 4 mot Tobias Alexandersson från Göteborg … som bäddat för en returkamp, vilken dock inte blev av under året – och Anna Donatella Hultin, som relativt enkelt men utan att lysa besegrade Valija Lasmanovica, Lettland på poäng 6 i lättvikt i huvudnumren. Tyngst på programmet var bohuslänske David Loy, som trots att han glömt jabben hemma på bara styrka och massiv press poängslog 4 Alexander Dunecs, Lettland. Hela showen stals dock av lätte tungviktaren Oscar Ahlin, som på ett mäkta imponerande vis med kroppslag drog ut jämförelsevis rutinerade Roman Sevchenko, Lettland på tiden 2,06 av rond 1 ..!
Oscar avancerade därmed till 2-0 i record (debuten skedde 2011) – men redan nu stod det klart att något extra var i görningen!
Därmed har vi avverkat vårens proffsgalor, och när det var dags igen handlade det på nytt om Ystad, åter igen i Rotundan, nu den 1/9 och med utökat proffsprogram – 7 matcher – uppbackat av tre amatörkamper. Nu toppades programmet av vad som skulle varit en 8-rondare för Patrick Bogere, men tillstånd gavs bara för 6 ronder – han mötte rutinerade ungraren Csaba Torma och gjorde nu en riktigt vass insats, slog ut sin man i tredje ronden – ringdomare Mikael Hook bröt direkt efter andra nedslagningen i ronden. Oscar Ahlin var åter den som generade mest snack efteråt – han ställdes mot obesegrade (6-0) Bartlomiej Grafka från Polen – och levererade en ny blixtrande KO, åter igen mot kroppen, nu på 1,01 av rond 4. Det var mycket imponerande! I övrigt: Rastgar Ismaeeli slog på poäng 4 litauern Egidijus Kakstys i lätt tungvikt; Naim Terbunja mötte i proffsringen betydligt mer rutinerade litauiska 1:an Kirill Psonko – vilket jämnas ut av Naims enastående amatörrutin – och det blev en ny solklar poängseger 4; Suro Ismailov poängslog 4 letten Segey Kirillovs i weltervikt; Redouane Kaya debuterade som proffs med en snygg poängseger 4 över litauern Simas Volosinas; Anna Donatella mötte ganska orutinerade Anna Sikora från Polen, vann tämligen säkert på poäng 6, men tappade lite mot slutet och var inte nöjd med sig själv. Det var åter en riktigt bra show och mycket fin stämning och precis som i förra galan helt utsålt, vilket i den begränsade Rotundan innebär drygt 650 personer.
Eddie Bazira/Baltic Pro Box Promotions i Stockholm arrangerade den 5/10 en pro-show, “Late Friday Night Fights” i Gamla Tryckeriet i Alvik, som efter en milt sagt knagglig upptakt i förberedelserna till sist de facto ägde rum – och märkligt nog mitt i strulet blev en riktigt bra och uppskattad boxningskväll. Huvudmatch var Mikaela Laurén vs Eva Halasi, Serbien om den lite kufiska WPBF-titeln (ett perifert VM-bälte) över 6 ronder. Vår “Destiny” hade redan en seger sedan tidigare över Halasi, båda är topprankade alltjämt, och möjligen trodde hon att saken var under kontroll. Underskattning är farligt, och det blev en inte helt vacker men tuff och jämn fight, där serbiskan kom bra på slutet när svenskan verkade tröttkörd. Segern gick dock rättvist till Laurén med siffrorna: 58-56, 59-56, 59-55. Oscar Ahlin, nu på hemmaplan, fortsatte övertyga – slog ut Robert Halas, Serbien på 2,55 av andra ronden! Michael “Action” Obin poängslog 4 Jevgenijs Fjodorovs, Lettland; Hassan Saku vann likaså på poäng 4 över ganska gode Raimond Sniedze, Lettland efter att ha golvat honom i tredje men sedan märkligt nog förlorat sista ronden.

Tuffing Sports (Stefan Fernström/Vido Ratkovic) i samarbete med Laurén arrangerade den 10/11 på Göta Källare i Stockholm, vilket innebär ett begränsat insläpp på 600 personer – det blev utsålt, och det berodde nog till lika delar på Mikaela Laurén som Oscar Ahlin .. båda är heta och båda drar sin publik. Evenemanget döptes till “Club Fights” och bestod av fyra profighter och tre amatör. Proffsen toppades av Mikaela vs journey-fightern Angel McKenzie från England, en ex-ryska som möter allt och alla och förlorar för det mesta men “går inte att slå ut”. Idén var att det skulle bli “action” och i viss mån blev det det, men på McKenzies besynnerliga vis. Det blev en egentligen ganska dålig fight, men den uppskattades likförbaskat (!), trots att “Destiny” ingalunda kunde fälla motståndet men naturligtvis vann varje rond. Överlägset största vrålet mötte Oscar Ahlin när han på nytt, likt en suverän matador, sänkte och stoppade sin ungerska motståndare Joszef Orsos på två minuter jämnt av rond 2! Det är något stort på gång kring den här grabben – och i december månad åkte han sedan ner till Ungern … och slog ut Attila Szatmari, dvs Oscars sjätte raka KO-vinst!
Akilles Adnan kom äntligen “hem” som svenskt proffs och i Göta Källare, inför en jublande publik, slog han solklart på poäng 4 duglige ryske motståndaren Maxim Nikanorov. Det var ett snyggt jobb! “Red1” Kaya mötte ryssen Shavkat Yusupov och hamnade i en ruggig liten fight, som han vann all right på poäng 4, men där ryssen var starkast i sista omgången. På det hela taget var det en riktigt lyckad och en mycket bra liten show!
Året avslutades med Rumble of The Kings stora kampsportsgala i Cloetta Center i Linköping den 16/11, “Friday Fight Night”, där Frida Wallberg skulle ha varit huvudperson i sitt titelförsvar och försök till titelenande mot rivaliserande boxningsdrottningen Diana Prazak – men av detta blev intet, då Frida skadade höger hälsena så illa att hon tvangs hoppa av. Stort tumult följde naturligtvis, men Kasra Ashhami & Co gjorde vad man kunde för att rädda showen och det kom inemot 3000 åskådare till sist. Galan bestod av sex muay thai kamper – varav en VM-fight – två MMA och tre proboxning … och våra proffs gjorde inte bort sig. Ett par av dessa matcher var i själva verket aftonens stora behållning. Minst imponerande var Patrick Bogere, alldeles nyss hemkommen från sparring i USA med självaste Manny Pacquiao – han mötte ungraren Laszlo Fazekas i vad som åter skulle ha varit en 8-rondare men av politikerna skars ner till 6. Bogere hade inga problem med att vinna, men han lyste inte heller när alla väntade att han skulle dra ifrån på slutet. Desto större raffel blev det i de andra två matcherna: Suro Ismailov poängslog knappt men okej – en domare hade oavgjort – Vatche Wartanian i en spännande och vass 4-rondare; och Naim Terbunja hamnade i ett ruggigt krig mot serben Srdjan Mihajlovic, var i golvet i första ronden – vilket domaren var ensam om att missa – men kämpade sig upp från underläge och vann till sist helt all right på poäng 6. Men svettigt värre var det!

Striden om åtta ronders distans
Den stora kampen på hemmaplan är fortfarande den ständigt aktuella striden om fler ronder – en absolut nödvändighet om våra proffsboxare skall kunna avancera på den internationella stegen. Nu är ämnet brännande för Patrick Bogere, som inte kan fortsätta på hemmaplan utan åtminstone 8 ronders distans .. medan Ahlin, Terbunja och övriga ännu en tid fixar sig vidare på accepterade 6 ronders nivå (efter ansökan) – för damerna ifråga är problemet undanröjt … de kan numera boxa upp på VM-nivå 10 ronder. Det är en märklig och häpnadsväckande inskränkt situation, där det just nu tycks politiskt “omöjligt” att fatta att män boxar 3 minuter långa ronder, kvinnor 2, och därför diskrimineras ogenerat manliga boxare från att göra karriär. 8 ronder blir en nyckelnivå för män, eftersom det trots allt är en rankinggrundande instans och möjliggör avancemang. Det är 2013 års viktigaste strid.
Våra utlandsproffs har inte dessa bekymmer, men samtidigt förhindrar just denna begränsning att promotorer som Sauerland söker arrangera i Sverige. Nu gör den tyska jätten stora shower både i Danmark och Finland, vilket öppnat dörrarna för exempelvis Erik Skoglund. Som därmed kan boxa runtom men inte hemma. Den svenska lätta tungviktsstjärnan är nu uppe i 14-0 (8 KO) och har imponerat under vägs och drar till sig både rubriker och förväntningar, men motståndet har inte riktigt motsvarat avancemanget med väl många alltför lätta motståndare på senare tid. Han gick hela åtta matcher under 2012 och slog hyggliga namn som Juan Nelongo, Ivan Maslov och Gyorgy Marosi. Det kommande året torde ställa än högre krav på honom som fullfjädrad 8-rondersfighter.
Karlo Tabaghua är vid Bogeres sida vår internationellt högst rankade inhemska boxare, vilket givetvis beror på hans tunga seger över Jackson Bonsu 2011 och därav kvalificering för EU-titeln. Den kampen var aktuell under hela första halvan av 2012, men till sist valde Tabaghua en annan väg och gav upp EBU som mål. Han boxas uteslutande utomlands och slog ut Marcen Gierke i Tyskland i juni och fick sedan chansen på Anton Novikov i november i Chelyabinsk i Ryssland om WBC Silver welterweight title (ett slags VM-kval), men det slutade med poängförlust över 12 ronder. Riktigt vilken väg tillbaka Karlo nu skall ta är osäker – han är ännu bara 28 år och har en utmärkt record på 18-4.
Bogere nådde givetvis sin höga ranking främst tack vare den starka poäng 8 seger han tog i Tyskland i september över farlige Nasser Athumani. Tungviktaren David Loy boxar emellanåt i USA och har nu kommit upp i 6-1, efter ytterligare två snabba segrar i amerikanska sydstaterna under året.
Vår mesta “amerikan” är annars numera Badou Jack, som nu boxar på USA-licens, men som under året bytt manager och stall och därvid fått avsevärda problem och avbräck, och därför bara kommit in i ringen två gånger under 2012 – båda poängsegrar, varav den senaste en knapp dylik över mycket gode Alex Brand i maj i en tuff 8-rondare. Nu torde stoppet dock vara på väg reda ut sig, och spännande saker kunna ske för denne vår allra högst rankade boxare. Han står på 11-0 totalt.
På damsidan går Klara Svensson, baserad i Tyskland på tysk licens (som Skoglund), starkt framåt och gjorde under 2012 tre matcher – står nu på 6-0 – och den senaste segern var på poäng 10 över Floarea Lihet om WIBF:s vakanta lätt welterviktstitel. Här har vi också Maria Lindberg, en problematisk ung dam (35 år nu) för förbundet, eftersom hon är avstängd för en tidigare hjärnskada men likväl får boxa i Tyskland. Hon vann under året tre matcher och har nu en total record på 8-1-2 – frågan är om någon lösning finns ur hennes dilemma, men tills vidare lyckas hon ju faktiskt krångla sig vidare trots alla hinder.
Med undantag för Skoglund, som har en spikrak karriär utstakad för sig, går inget på räls för utlandssvenskarna heller. Det är inget lätt sätt att göra karriär på. Samtidigt är det således allt tydligare att den politiska kampen måste vinnas på hemmaplan, om det skall kunna bli någon riktig fart alls. Det är en krånglig strid, men det finns hopp och trots allt ljusglimtar i mörkret.