Inför UFC 141

HW: Brock Lesnar (5-2) vs. Alistair Overeem (35-11)

240 kg kött har en naturligt säljande effekt. Tungvikt har varit en publikfavorit sedan boxningen skaffade viktklasser, och monster till män inger den skräckblandade förtjusning som åskådare söker i fightingsporter. Lesnar och Overeem har däremot inte gått genvägen via genetiska störningar som kunde garantera proffskontrakt i Japan på cirkusens dagar, utan har en idrottslig grund bakom sina kroppshyddor. En legitim freakshow väntar.

Trots närvaron av så stabilt stående kroppar, är stabilitet inte det första ordet som slår en när dessa tungviktarens prestation kommer på tal. Ingen av dem hanterar motgångar särskilt bra, och båda kan på ett ögonblick gå från flinande bully till uppgiven slagpåse. I Lesnars fall tycks det mest handla om brist på erfarenhet och en rent fysisk respons. Den store brottaren har en panisk rädsla för att bli träffad, långt värre än vad man brukar se på den här nivån. Wrestlingstjärnan har en hygglig haka, men börjar huka bakom panikviftande armar och tappar träningen när läder flyger. Lesnars slagrädsla är däremot inget tecken på mental svaghet, och som Shane Carwin fick lära sig, kan kolossen från South Dakota vända underlägen tack vare sin järnfysik och ovilja att ge upp.

Den rådande hypen kring Overeem är inte lätt att förklara. ”Reem” har varit ett respekterat hot i världstoppen sedan 2003 och är ingen nykomling. Samtidigt har holländaren alltid haft problem med att leverera när det gäller, med resultatet att ungefär varannan match mot topprankat motstånd har slutat i förlust. Overeem har för närvarande gått elva på raken utan nederlag, vilket antyder stabilitet, men motståndet har med undantag av Werdum inte varit på topp-10-nivå. Slutsatsen borde vara att ”Demolition man” är samme fighter han alltid har varit, en striker av gigantiska mått med slag och knän att frukta, ett underskattat markgame och ett suspekt psyke.

Frågan är vem som knäcker vem först. Det kan avgöras på så lite som en framgångsrik double leg av Lesnar, eller en holländsk vänsterkrok. Börjar en av dem vackla, om så bara för ett ögonblick, öppnas ett drömläge för den andre. Ju större de är desto tyngre faller de, vilket aldrig har varit mer sant än i den här matchen.

LW: Nate Diaz (14-7) vs. Donald Cerrone (17-3)

I skarp kontrast till tungviktarnas vulkanutbrott, hedras kvällen av mer tekniskt finjusterade tongångar. Den sympatiska duon Cerrone och Diaz sammanfattar i stort sett allt vad man önskar att fighters ska vara. Det är ungdomlig energi, självförtroende, offensiv före defensiv, och medryckande entusiasm. Rodeoryttaren Cerrone har framgångsrikt etablerat sig som burens främsta cowboy. Den reslige, blonde Texasbon är en sydstatsdröm att heja på, och kan till skillnad från Chael Sonnen sälja in amerikanska stereotyper utan att vara dryg och arrogant. Diaz är inte fullt lika väluppfostrad, men illustrerar en lika uppskattad ikon för allt vad gator, asfalt och ghetton i Kalifornien representerar. Det är lätt att heja på båda två, och den här matchen borde oavsett utgång inte ha någon förlorare. Passande nog lutar det även åt en jämn och rättvis fight, där Cerrones räckvidd ger visst skydd mot Stocktonboxning, och submissions möter submissions, utan att någon kommer välja brottarkontroll. En trolig aspirant för årets fight.

WW: Jon Fitch (23-3-1) vs. Johny Hendricks (11-1)

Storyn här, är framför allt hur man lyckades med konststycket att hitta en motståndare till Fitch. Schaktmaskinen från Indiana har som främsta talang att suga livslusten ur allt i sin väg. Motståndare, publik, tv-sändningar, popularitet och sina egna titelchanser. Egentligen en trevlig prick och utmärkt idrottsman, har Fitch blivit mannen som fansen älskar att hata, eftersom hans knök och bröt-skola mot burgaveln är lika effektiv som tråkig att titta på. Efter att strikers, grapplers och mångsysslare misslyckats med att lösa gåtan Fitch, går turen till en man av samma folkslag. Brottaren Hendricks kan gott och väl matcha Fitch i förmågan att ta ner och platta ut. 28-åringen från Oklahoma har därtill ett jäkla löd i nävarna och föredrar våld framför kontroll. Man fann rätt man för jobbet och Fitch kommer ha händerna fulla med en skräddarsydd utmaning.

LHW: Vladimir Matyushenko (26-5) vs. Alexander Gustafsson (12-1)

Inrikes. Sveriges man i buren (en av fyra numera) har fått sin första chans på main card, och står på tröskeln till medlemskap hos eliten i lätt tungvikt. Gustafsson fick internationella ögon på sig efter att han hårdhänt pensionerade Matt Hamill, och är nu för första gången klar favorit i en UFC-fight. Enligt den ökänt opålitliga MMAtten borde matchningen passa ”The mauler” bra, eftersom brottningsbaserade Matyushenko är en äldre och långsammare version av just Hamill. Den 40-årige vitryssen debuterade i UFC samme år som Gustafsson fyllde 14, och har definitivt åldern mot sig. Men ”The janitor” tycks inte dela åsikten om att han är en föredetting. Med fem vinster på de senaste sex matcherna, måste Matyushenko tas på allvar. I synnerhet tidigt i matchen, där den rutinerade grovjobbaren kan prestera med samma kraft som i sin ungdom. Ju längre match desto trevligare odds för 24-åringen från Arboga. Enligt de flesta analytiker och spåtanter, är Gustafssons snabbhet i nävarna det enda kryptonit som behövs. Men Matyushenko kan ta en smäll, och definitivt ge en tillbaka. Lite avvaktande kyla som mot Hamill, låter som en vettig strategi för svensk del.

LW: Nam Phan (17-9) vs. Jim Hettes (9-0)

Lite förenklat en striker vs. grappler-matchning, där den solide boxaren Phan går upp mot grapplingstarke Hettes. ”The kid” från Gracie NEPA har avgjort alla sina matcher på lås i första eller andra ronden, vilket förstås inger respekt. Men Phan var en profil på den amerikanska submission wrestling-scenen redan för tio år sedan och är inget lätt offer på canvasen. Vad båda lättviktarna saknar är brottarbas, vilket gör nedtagningar till en okänd faktor. Stående borde Phans tjusiga kombinationer sakta men säkert plocka hem poäng och värkande mjukdelar, men Hettes borde just därför ha lagt tid på att slipa sin bästa double leg.

FW: Ross Pearson (12-5) vs. Junior Assuncao (13-4)

Två killar med en del att bevisa. Starke thaiboxaren Pearson var på väg att bli det nya brittiska hoppet, men förlorade några strategiskt viktiga matcher och går runt med ett frågetecken ovanför sitt namn. Assuncao har redan fått sparken från UFC en gång tidigare, men skrapade ihop sex vinster för att få en andra chans. Två likvärdigt erfarna fighters, där amerikanen har bättre bredd men Pearson besitter fler verktyg stående.

WW: Dong Hyun Kim (14-1-1) vs. Sean Pierson (11-5)

Kim är något av ett skräckexempel på hur viktigt det är med personlig marknadsföring. En fighter med hans record, inklusive 5-1-1 inom burens väggar, borde inte så snabbt bli nerpetad till jumboplats efter endast en förlust. Kanske är det för att Carlos Condits ekande knock såg så förkrossande ut, men mer troligt bottnar det i att Kim är korean och inte klarar språket så bra. Lätt att bli anonym då. Medelmåttige Pierson borde inte ha en susning mot Kims vattentäta grapplinggame, men kanadensaren har lite att förlora och vet vad en välplacerad träff på Kims haka kan resultera i.

LW: Anthony Njokuani (14-5) vs. Danny Castillo (12-4)

Endimensionelle brawlern Njoukani är något utöver det vanliga när han får härja fritt stående. Hans våldsamma thaiboxning hade stundtals kunnat få en instruktör att kvida, men det finns en lyckligt medryckande sadism i hans offensiv. Danske Kenneth Rosforth och IFL-stjärnan Chris Horodecki är exempel på utmärkta strikers som blivit överkörda och utslagna av ”The assassin” innan de hann fatta vad som hände. Nedlagd på rygg eller ställd mot en tight boxare, brukar Njoukani däremot se rätt medioker ut, eller direkt usel. WEC-kollegan Castillo har inte samma glasklara identitet, men är allmänbildad nog att bjuda på lagom motstånd.

LW: Jacob Volkmann (13-2) vs. Efrain Escudero (18-3)

Få vinnare av TUF har fått sparken så snabbt som Escudero. UFC lät den 25-årige talangen gå efter bara fyra matcher, vilket delvis berodde på problem att klara vikten. Escudero samlade dock snabbt ihop tillräckligt med segrar för att få en ny chans, om än inte en tacksam sådan. Volkmann är något av lättviktens Jon Fitch, en underskattad och svårhanterlig fighter som ofta får motståndarna att se dåliga ut när han lägger på sin kvävande press av nedtagningar och kontroll.

WW: Matt Riddle (5-3) vs. Luis Ramos (19-7)

Storväxte ynglingen Riddle tillhör den exklusiva klubb som aldrig gått en match utanför UFC. Efter en hygglig säsong i TUF lyckades Riddle förlänga sin anställning och bli en grindvakt i divisionens bottenskikt. Med sin storlek och styrka kompenserar Riddle för sin något okoordinerade attack och yviga teknik. En sympatisk bjässe med sorglös inställning som i regel kommer farandes som en lyckligt svingande golden retriever, och bjuder på roliga matcher med slumpartat förlopp. Nova Uniao-brassen Ramos går sin andra i UFC, med en förlust hittills, och behöver antagligen vinna den här för att hänga kvar.

FW: Manny Gamburyan (11-6) vs. Diego Nunes (16-2)

Längst ner hittar man två män som nosat på titlar och i sina bästa stunder varit över topp-5-strecket i rankinglistorna. Vinnaren här hade mycket väl kunnat utmana om bältet om ett halvår, vilket gör det svårt att motivera varför matchen inte fått mer ljus på sig. Gamburyan är en av branschens mest otursförföljda karaktärer, som i ena stunden spåtts ett bälte runt midjan, och i nästa fallit i glömska. Den kompakte armeniern är känd för knastrande fotlås, gameness och intensivt driv, men även för skador, hjärnsläpp och suspekt haka. Finliraren Nunes hade oturen att få möta Kenny Florian innan hans namn hade blivit känt, och fick aldrig sitt välförtjänta lyft. Nunes stabila prestation mot Florian visade dock att titelsnacket inte var taget ur luften. Antagligen en av de tekniskt mest avancerade fighterna på cardet, vilket däremot inte garanterar att någon kommer få chansen att se den.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!