Generationsskifte i lätt tungvikt när kometen Jones krashar mot väderbitne Jackson. Som uppbackning till kvällens huvudnummer, deltar många namn från förr i en serie av prestigematcher och publikvänliga drabbningar med en släng av nostalgi.
LHW title: Jon Jones (13-1) vs. Quinton Jackson (32-8)
MMA-historien beskriver ett X-mens universum, där evolutionen då och då gör ett skutt framåt och skapar en ny superhjälte. Under en period är denne övermänsklige ikon oslagbar och beundrad, innan nästa maktskifte lyfter fram ett nytt namn. För två år sedan var Machida den osårbare fantomen som ingen kunde slå. Idag är det Jones, och precis som med hans föregångare kan ingen riktigt se hur ”Bones” skulle kunna petas från tronen. Mästaren har upphöjts till ett kraftfullt väsen som inte endast är sportens senaste stjärna, utan något övernaturligt. Starkare än divisionens kraftkarlar och samtidigt snabb som en welterviktare, med ett intuitivt skarpsinne som tidigare endast synts hos män som Sakuraba och Penn. Den unika kombinationen av fysik, blick och hjärna gör alla tekniska analyser av Jones stil överflödiga. Hans naturbegåvning tillåter honom att leverera snurrande flygsparkar med samma målmedvetna effektivitet som om han manglar armbågar mot en burvägg. Mot en sådan talang faller gameplans och strategiskt tänk platt.
Quinton Jackson kan lätt framstå som Jones stilmässiga motsats. Sluggern från Memphis har egentligen inte uppgraderat eller utvecklat sitt game sedan debuten för tolv år sedan. Tillsammans med Couture och Fitch, är ”Rampage” grundteknikens fanbärare. Fyra boxningsslag och ett rörelseschema från brottningen är allt som används, match på match. Med omatchad corestyrka, målmedvetna och samlade kroppsrörelser och en haka av järn plockar Jackson ner sina motståndare till en grundläggande nivå och besegrar dem med enkla medel. Han begår sällan misstag och är svår att överlista. Den enda uppenbara svagheten är Jacksons behov av specifik distans. På avstånd längre än hans armar når, blir Rampage en tacksam måltavla för sparkar. Nedlagd på rygg decimeras hans tekniska bredd till att frustrerat invänta ett läge att få komma på fötter. Naturligtvis känner Jones till detta, och då mästaren behärskar hästsparkar från helvetet och omänskligt snabba nedtagningar, borde planen vara glasklar. Men än är slaget inte vunnet. Jackson har reality checkat spektakulära fighters under hela sin karriär, och är aldrig mer än en vänsterkrok från att stämpla ut en seger på det gamla goda viset.
WW: Matt Hughes (45-8) vs. Josh Koscheck (17-5)
UFC tröttnar aldrig på att hypa hur betydelsefull och dominant Hughes har varit i sin karriär, och naturligtvis låter de honom sjunga en riktigt lång svanesång innan handskarna läggs på hyllan. Men att prata comeback är fel ord. Om man inte överskattar Hughes lyckoträff mot Almeida, är det fem år sedan bonden från Illinois besegrade ett toppnamn. Champ St. Pierre knäckte något i Hughes och sedan dess har auran av självsäkerhet ersatts av en bitterljuv entusiasm över att hänga kvar på vilja så länge det håller. Trots att endast fyra år skiljer mot 33-årige Koscheck, är den mentala och fysiska ålderskillnaden stor. ”Kos” delar erfarenheten av att ha blivit satt på plats av St. Pierre två gånger om, men har i stort sett briljerat mot alla andra han mött. Explosiviteten sitter kvar i muskelfibrerna och drivet har inte mattats. Än finns det knappt någon i den åttakantiga buren som kan gräva en double leg med samma mördande effektivitet. Bortsett från Koschecks stundtals obegripliga gameplans och övertro på sin boxning, borde slutsatsen av mötet kunna räknas ut med en simpel ekvation av ålder och fysik. Hughes har oddsen mot sig, men kan dra en liten fördel av att varje match numera kan vara hans sista, där lite finns att förlora och allt att vinna.
HW: Travis Browne (11-0-1) vs. Rob Broughton (15-5-1)
Barslagsmål i tungvikten stundar. Den drygt två meter långe och rejält brede Browne framstår lätt som en oslipad slagskämpe vars enda vapen är fysisk dominans. Men bjässen från Hawaii är ovanligt medveten om hur hans kilon ska användas. Till skillnad från MMA-historiens stall av dumklumpiga jättar med begränsad kroppskontroll, attackerar Browne på ett smart sätt som utnyttjar hans fysik till fullo. En kraftfull och skräckinjagande gestalt att möta, i synnerhet då ingen lyckats få stopp på karln. Brittiske sluggern Broughton är i sammanhanget betydligt mindre, och dessutom ganska rund över magen. Stereotypen om den hårdhudade slagskämpen som inte riktigt kan kallas idrottsman, sitter där den ska. Med större erfarenhet och mer namnstarka namn bakom sig har britten en teoretisk edge på den tekniska avdelningen. Men trots den festliga meriten att ha släckt ljuset på kolossen Thompson två gånger, har Broughtons tidigare matcher inte riktigt förberett honom för vad som väntar.
LW: Nate Diaz (13-7) vs. Takanori Gomi (32-7)
Något av en inofficiell rematch. Förhoppningsvis utan inblandning av cannabis denna gång. Om någon mot all förmodan har missat den legendariska storyn, mötte Nick Diaz (storebror till Nate) Gomi i Pride på den tiden då ”Fireball kid” var en minigud. Med sin ettriga Stocktonboxning och järnkäken som aldrig vacklar, lyckades Diaz vada igenom Gomis power punches, hacka ner favoriten och slutligen avgöra på en spektakulär gogo plata. Varefter Diaz, street in i märgen, torskade för att ha rökt prestationshöjande (?) brass och matchen förklarades vetenskapligt för no contest. Kontrovers, komik och sensation i ett. Även om lillebror Nate inte anses fullt likvärdig med sin bror, fightas de identiskt. Matchen borde således bli en repris i någon form. Gomis släggor lyckades krossa ben i Diaz den äldres ansikte, men det var hagelskuren av vassa knogar från Stockton som orsakade mest skada i längden. Antagligen vill den japanska veteranen inte uppsöka canvasen i onödan, och oddsen ser muntra ut för en hejdlös holmgång knytnävsvåld som snor showen.
HW: Ben Rothwell (31-7) vs. Mark Hunt (6-7)
Nostalgitemat spinner vidare, och nu föräras herr Hunt till och med en plats på main card. Inte illa för den enda fightern i UFC med ett negativt record. Förklaringen är förstås publikstödet, K-1-meriterna och den förutsättningslösa kärlek som tilldelas alla fighters med löd i nävarna. Den samoanske thaiboxaren visade i sin förra ödesmatch i UFC, att hans stående talanger fortfarande är ett fruktat verktyg i tungvikten. Problemet är förstås att han inte har så mycket annat att komma med, trots ivriga träningspartners som försöker lära ut BJJ, brottning och annat trevligt man kan ha nytta av. Rothwell, en slugger i själ och hjärta, har uppenbara strategiska argument för att skjuta automateld med nedtagningar tills något biter. Nedlagd på rygg är Hunt i stort sett försvarslös. Men Rothwells dokumenterade testosteronnivåer och självbild som brawler vill antagligen vinna på ett manligare sätt, och borde åtminstone inledningsvis ge Hunt en tacksam matchbild.
LW: Tony Ferguson (11-2) vs. Aaron Riley (30-12-1)
TUF-stjärna möter alla journeymens journyman, i en beprövad modell för hur man välkomnas till den riktiga buren efter att ha vunnit en säsong av dokusåpan. Ferguson lyckades effektivt döda alla chanser till popularitet när han visade sig vara ett komplett asshole med alkohol i kroppen, vilket gjorde finalen till något av ett antiklimax. Antagligen var det ingen, undantaget Ferguson själv, som önskade se brottaren från Kalifornien vinna. Men så ligger landet och bortsett från sin suspekta attityd och brist på ölsinne, är Ferguson en synnerligen talangfull fighter. Brottarbas och tight boxning enligt ett pålitligt recept, med anmärkningsvärd snabbhet och precision. Den gamla porrstjärnan (det kan inte påpekas för många gånger) Riley har gått fler krig än någon kan minnas och kan erbjuda rutin där det saknas skärpa. Matchen är förstås lagd för Ferguson, men framstår som hyggligt jämn.
MW: Nick Ring (12-0) vs. Tim Boetsch (13-4)
Hygglig mellanviktsmatch i mitten av divisionen. Grovjobbaren Boetsch har sett riktigt bra ut sedan han bantade bort lite mage och knallade ner till en mer tacksam viktklass. Tvålfagre Ring rider fortfarande på sin framgångsvåg och kallar sig blygsamt för ”The promise”, vilket man får om man aldrig har torskat. Men bortom den tjusiga fysiken och självförtroendet har den 32-årige kanadensaren en hel del att bevisa i fråga om teknik och prestation mot tuffare motstånd.
FW: Junior Assuncao (13-4) vs. Eddie Yagin (15-4-1)
Typisk fjädermatch mellan två killar som insåg att lättvikten var lite för tung. Assuncao surfar på en svit av sex vinster, har tävlat i UFC tidigare och bär ett litet favoritskap. Yagin debuterar.
BW: Takeya Mizugaki (14-6-2) vs. Cole Escovedo (17-7)
Ojämne med talangfulle Mizugaki fightas väldigt japansk. Med andra ord har han snygga tekniker för mark och stående, men ägnar ingen större energi åt brottning, fys eller att omskola sig till pitbull. Det innebär i regel att han ser bra ut när han får hållas, och något sämre ut när han manglas under en schaktmaskin. Escovedo är mer av en finlirare än brottarbuffel och borde därför kunna bjuda på en fartfylld och teknisk match.
LHW: James Te Huna (12-5) vs. Ricardo Romero (11-2)
Gustafssons skalp Te Huna går sin tredje i UFC med en vinst och en förlust i ryggen. En hårdhänt men något opolerad brawler som borde gå jämnt mot grapplingorienterade Romero, vars UFC-record är identiskt.
Kommentarer