Fedor föll och Overeem gick till UFC istället. Kvar står en hygglig kvartett som hoppas på att stå segrande i Strikeforce tungviktsturnering. Semifinaler nu i helgen och i birollerna hittar man för alla BJJ-fantaster, både Gracie och Jacare.
HWGP semifinal: Josh Barnett (30-5) vs. Sergei Kharitonov (18-4)
En okomplicerad uppsättning med amerikansk grappler i ena hörnan och rysk boxare i den andra. Båda är storväxta, rutinerade karlar som kan ta en smäll utan gnäll och som får något lyckligt i ögonvrån när deras motståndare kroknar. Barnett jobbar helst lås och slag från topposition, medan Kharitonov kommer till sin rätt i skitig slagväxling där hans tunga, stumma träffar och rejäla haka sällan går förlorande ur striden. En som vill stå och en som vill ner, enligt bekant modell. Mer oklart är vem som får sin vilja igenom. Det är två medelmåttiga brottare, där positionsstriden är svår att avgöra på förhand. Eftersom det brukar vara lättare att åka ner än att ställa sig igen, antas ändå Kharitonov ha en nackdel.
Största frågetecknet hänger ovanför de båda männens outgrundliga hjärnor. Två tjurskalliga rebeller i själen, är de kända för att hårdnackat göra saker som de själva vill. Inga tjusiga teams, inga begripliga karriärsval och ingen jäkla Greg Jackson som säger åt dem vad de ska göra. I Barnetts fall yttrar sig den något omogna trotsigheten mest med kontraktsbråk, doping och ett generellt långfinger åt USA så fort hans popularitet får en törn. Tränar gör han däremot alltid. Kharitonov har den typiskt ryska, lätt verklighetsfrånvända personligheten. Ingen vet vad han gör, vem han tränar med eller om han ens vet namnet på sporten han tävlar i. Alltid slitstark och tuff av sig, verkar det inte alltid som att träningen prioriterats. För att inte tala om strategi och förberedelser. Kort sagt är det en svårtippad match där motivation och dagsform antagligen får mer betydelse än tekniska analyser.
HWGP semifinal: Antonio Silva (16-2) vs. Daniel Cormier (8-0)
Brasilianske skönhetsfelet Silva fick en kortvarig hype när han paketerade ihop Fedor och sparkade ut honom från både turneringen och tungvikten. Kortvarig eftersom de flesta numera anser att den ryska kejsarens bästa dagar är förbi, och att triumfen därmed inte är så märkvärdig. Cormier är ännu anonym, som en av de få talanger Strikeforce själva tagit fram. En olympiskt meriterad brottare, lättlärd och hungrig på MMA. En variant på Jon Jones, Cain Velasquez eller Phil Davis, i bästa fall. En av anledningarna varför Cormier ständigt anses som en underdog, är hans osannolika fysik. Kortväxt för divisionen, och lite degig, ser han ingenstans ut som sina kollegor med superhjältefysik. Men snabbheten och explosiviteten är häpnadsväckande, och hans nedtagningar förstaklassiga. Silvas meritlista inom BJJ, muay thai och proffsfighting, gör honom betydligt tyngre bestyckad med vapen för ett avgörande, och han är favorit hos vadhållarna. Men den monstruöse brassen fightas ofta lite trögt, både i fysisk och mental mening. Där har den rappe och överraskande Cormier sin chans, förutsatt att han undviker de djupa vatten som Silva vill dra ner honom i.
MW: Renaldo Souza (14-2) vs. Luke Rockhold (7-1)
Strikeforce talangjakt hittade Rockhold, och bestämde att tiden var mogen för den oprövade talangen att pröva lyckan bland de stora pojkarna. Lite väl stora kan tyckas, då ”Jacare” ligger stadigt bland de 5-10 bästa i världen. Den ungdomligt orädde och aggressive Rockhold kan teoretiskt sett blitza igenom de bästa, men eftersom Souza varken saknar haka eller järnfysik, är det inget troligt scenario. Om inte tyngden av enormt favoritskap får Jacare att sjabbla, borde det bli ren uppvisning och avslut i första.
LHW: Muhammed “King Mo” Lawal (7-1) vs. Roger Gracie (4-0)
Tidig julafton för alla som föredrar brottning av brasilianskt snitt, med två av världens i särklass bästa grapplers på samma card. Gracie, som för övrigt har haft en del pyjamaskrig med just Jacare, kallas allt oftare för världens bästa BJJ-utövare. Men till skillnad från sin kollega, har övergången till MMA ännu inte riktigt övertygat. Gracie har en enastående träningsdisciplin och tar satsningen på allvar, men alla kan inte lära sig allt. Fortfarande syns lite för stelbent boxning och lite för mycket problem med att hantera smällar. Frågan är om barnsjukdomarna är på väg att nötas bort, eller om Graciefamiljens stolthet är och förblir bäst på en brottarmatta. Lawal är helt rätt man att besvara den frågan, då han alltid kommer till buren med en ångande brottarfysik och självkänsla av bibliska proportioner. Gracie kommer inte få någon mjukstart eller transportsträckor av eftertanke, det här kommer smälla direkt. Antagligen på ett bra sätt.
Övriga matcher:
Evangelista “Cyborg” Santos (18-14) vs. Jordan Mein (22-7)
Rafael “Feijao” Cavalcante (10-3) vs. Yoel Romero (4-0)
Maximo Blanco (7-1) vs. Pat Healy (27-17)
Kommentarer