Efter tretton års exil från landet som byggde sporten, återvänder UFC till Brasilien. För en gångs skull är det brassarna som har publik i ryggen, och det är förstås ingen slump att 14 hemmasöner medverkar i de tolv matcherna. Längst fram i listan med nationens förväntningar på sina axlar, står kung Silva, redo att ta revansch för sin senaste förlust.
1998 gick Ultimate Brazil i Sao Paulo, även känt som UFC 17,5. Vitor Belfort körde kedjeslag i nyllet på Wanderlei Silva och utropades till gud och Pedro Rizzo klubbade ner Tank Abbot och firades som en folkhjälte. Jeremy Horn var förstås redan med på ett hörn och som höjdpunkt spöade den tidens superhjälte Frank Shamrock en bortglömd man kallad John Lober. Pat Miletich befann sig vid den här tiden fortfarande i buren istället för utanför, och Dana White höll boxercisepass långt borta i Las Vegas. Det har hänt lite sedan dess.
MW title: Anderson Silva (28-4) vs. Yushin Okami (26-5)
Den här matchen faller rätt in i kategorin ”obligatorisk”. Okami är en topprankad mellanviktare med ett respektingivande UFC-record på 10-2. Dessutom var han ju den siste att slå Silva. Visserligen genom att nudda mattan med knäna när han blev knockad av en fot i ansiktet, men rätt ska vara rätt. Silva blev diskad och Okami är mannen att besegra om spindeln från Curitiba ska få upprättelse. Matchen är en enkel matematisk uträkning av variabler som har med sportslighet, ranking och rättvisa att göra.
Tyvärr stannar det någonstans där. Det finns inte samma ovisshet som det gjorde med Belfort, inte samma prestige som var fallet med Sonnen. Okami är en av branschens mest anonyma och ouppskattade stjärnor, en tystlåten och endimensionell grovjobbare som antagligen kunde jobbat som sophämtare med samma passion. Han gör sitt jobb, efter förmåga, och struntar blankt i om hans gameplan får effekt eller om publiken buar eller vad som händer. Okami är en disciplinerad japansk grävskopa som effektivt maler på med skygglappar och hårresande hästkrafter under huven. Förväntningar om dramatik och superkrafter hamnar helt i knät på Silva. I ett femronders stilkrig mellan en positionsbrottare och en man vars signum är att döda folk med ett enda slag, är prognosen solklar. Okami har imponerande resurser i sin styrka, storlek och täta defensiv. Tillräckligt för att ge Silva lite rejält tuggmotstånd. Men Sonnen visade hela världen den skoningslösa sanningen som gäller med Silva. Det hjälper inte att dominera mot en man som endast behöver ett par sekunder för att avgöra, och 25 minuter är en lång tid att vara felfri.
LHW: Mauricio “Shogun” Rua (19-5) vs. Forrest Griffin (18-6)
Ett otippat tredje kapitel i sagan om Japan och USA, Pride och UFC. När Shogun erövrade de japanska öarna ansågs han vara mer än bäst i Pride. Hans talanger betraktades som vida överlägsna allt vad som pågick i en bur på andra sidan Stilla Havet också. Dana White gnisslade tänder av vrede men kunde inte rubba opinionen. Pridekillarna var bättre än UFC-grabbarma, så var det. När den sorglöse ärkeclownen Griffin fick jobbet att välkomna Rua till UFC, skrockade han skadeglatt åt sitt utsatta läge. Den stackars jänkaren skulle hackas upp till hundmat. Alla visste det. Knappt tre ronder senare var Shogun överkörd och utstrypt. Av en glad bonde. Det var i den stunden som UFC slutgiltigt krossade Prideromantiken. Vilket sedan fortsatte som en utdragen slakt med alla andra som värvades över och fick spö. Skillnaden är att Rua, mot alla odds, vände tillbaka till toppen och reste sig igen. Shogun är fantastiskt nog tillbaka i exakt samma favoritposition som han var förra gången, och den muntre amerikanen är borträknad igen. Men vi vet ju hur det gick sist. Dessutom har inget förändrats gällande Griffins stryktålighet, gameness och outtömliga bensintank. Tre egenskaper som ger klara fördelar mot den begåvade men något ojämne och inte särskilt fysiske Rua.
HW: Brendan Schaub (8-1) vs. Antonio Rodrigo Nogueira (32-6-1)
Om beskrivningen ovan fick någon Pridenostalgiker att snyfta är det dags att börja böla på allvar nu. I röd hörna ställer vi mannen, myten, legenden och ikonen för MMA runt sekelskiftet. I blå hörna hivar vi in en fotbollsspelare som gav burslagsmål ett försök. Som om inte det var illa nog, får gamle ”Minotauro” inte mycket kärlek från vadhållarna. Det här är en öppen historia, och en illustration av varför fighting som sport aldrig kommer bli en rättvis saga för ärade veteraner. Det kvittar hur svart bältet är, hur många år man lagt i boxningsgymmet eller hur stor hyllan med troféer hemma är. Den dagen som synapser, muskelfibrer och kognitiva processer inte längre kan agera snabbt nog, blir man roadkill i buren, och för Nogueiras del, är den dagen antagligen redan kommen. Hakan har blivit känsligare, hastigheten lägre och skärpan är borta. Schaub är knappt värdig att städa mattorna i Nogueiras dojo. Men hans motivation är på topp, skärpan vass och kroppen trimmad för att prestera. Nogueira har fortfarande hundratals vapen i sin arsenal som den unge amerikanen inte ens kan namnet på. Frågan är om något fortfarande är skarpt nog att ge effekt i hård motvind av knytnävar och accelererande muskelmassor.
LW: Ross Pearson (12-4) vs. Edson Barboza Jr. (8-0)
Slag och bank av brittisk samt brasiliansk typ, sådär som funkar lysande i UFC. Å ena sidan har vi TUF-vinnaren Pearson, en stereotypt hårdjobbande och orädd britt med konventionell thaiboxning, uthållighet och kamplust. I andra änden av det förväntade knytnävsslagsmålet hittar vi Barboza, en övernaturligt explosiv och spontan brasse som attackerar oförutsägbart och överrumplande. Den begåvade knockoutartisten och den strikte utövaren av korrekt teknik, alltid en kul kollision att bevittna. Skulle det mot all förmodan blandas in markkamp är det förstås fördel till hemmasonen.
LHW: Luis Cane (11-3) vs. Stanislav Nedkov (11-0)
Thaiboxaren Cane från Sao Paulo är publikfriande överjävlig när han möter en dålig defensiv som inte slår tillbaka. ”Banha” har genom sin karriär egentligen bara visat två lägen. Antingen spöar han stoppningen ur den stackare som blir fast i en stående kamp mot honom. Eller så möter han mer slipade nävar och går ner lika fort som han brukar sänka andra. Nykomlingen Nedkov är allt annat än en clean boxare, men den bulgariske brottaren tar med sig den typ av pannben och fysik som man bara hittar i gamla öststater. Dessvärre tar han också med sig den brist på modern träningsfilosofi och strategiskt tänk som man också bara hittar i gamla öststater. Lägg till de ökända debutnerverna och Cane har hyggliga odds för att göra om vad Pedro Rizzo gjorde 1998.
LW: Thiago Tavares (15-4-1) vs. Spencer Fisher (24-7)
Vacklande brasse mot seriöst sliten amerikansk slugger. Tavares kom obesegrad till buren och hade en enorm hype i ryggen. Den kom av sig när det visade sig att psyket inte riktigt var på topp, och att hakan var misstänkt bräcklig. Men inget av det ändrar på faktumet att explosive avslutaren Tavares besitter seriösa skills på alla nivåer och distanser. Evighetslågan Fisher är mindre glamourös och mer av en ärrad journeyman vars fightingstil börjar lida av uppförsbacken som börjar efter 35 års ålder. Alltid en tight striker med fin teknik och enorm rutin, saknar ”The king” inget i teorin. Men där det en gång satt hud sitter nu ärrvävnad och där det brukade brinna en glöd ser man numera den där Rockyblicken som visserligen älskar kamp men vars hjärnceller kanske borde behandlas mer varsamt.
MW: Rousimar Palhares (12-3) vs. Dan Miller (13-5)
Benknäckaren Palhares, mannen vars fysik ser ut som den skapats av Stan Lee, och vars knäckande lås till och med fick honom bötfälld, är tillbaka. Alltid med vänliga valpögon och en arsenal av submissions som kan utlösa mardrömmar. Svagheten är främst att Toquinho inte har något mer att komma med. Verkligen ingenting. Hans 173 cm funkar dåligt i slagväxling och brottningen är medioker. Men ge honom ett finger och han tar din arm. Bokstavligen. Allsidige Miller är precis sådär allsidig att han aldrig känns bra på något. Till skillnad från lillbrorsan i lättvikt, har han inte samma driv och offensiva game och det blir ofta initiativlöst. Ledbandens nemesis är precis vad han behöver för att komma loss lite.
WW: Paulo Thiago (13-3) vs. David Mitchell (11-1)
Thiago ser ut som en snubbe som spenderar fritiden med tunga automatvapen i händerna, i konfrontation med vilt skjutande gangsters som tagna ur Scarface. Ännu roligare är att han verkligen sysslar med sånt också. På fritiden. Står ”urban krigsföring” högst upp i din jobbeskrivning? Thiago är så macho att man får ökad skäggväxt bara av att se på karln. Han verkar helt oberörd av allt som sker i buren också, och tar smällar med en elakt road blick, vilket kanske inte är så konstigt då en proffsfight är betraktat som semester på planeten Thiago. Mitchell är en trevlig, oprövad amerikan som antagligen är glad att han får möta Thiago under mer civiliserade omständigheter.
BW: Raphael Assuncao (16-4) vs. Johnny Eduardo (25-8)
Dubbelt brasilianskt i den lägsta viktklassen. 61-kiloskillar som kan allt på alla distanser, har svart bälte i allt av betydelse och så vidare.
WW: Erick Silva (12-1) vs. Luis Ramos (19-6)
Silva är en av Nogueiras killar, och det är på tiden att han kom till UFC. Ramos kommer från Nova Uniao men är ingen av deras toppnamn. Han tog matchen med kort varsel när han fick chansen. Det är inget svårt val om man är brasse. Oddsen är däremot inte muntra.
FW: Yuri Alcantara (24-3) vs. Antonio Carvalho (13-4)
Två debutanter som får äran att inviga buren på hemmaplan. Inte mycket är känt förutom att de motsvarar den vanliga brasilianska stereotypen. Tydligen gick Alcantara 17 matcher de senaste två åren, och det är ju rätt imponerande. Killen gnäller inte över blåmärken, den saken är säker.
BW: Yves Jabouin (15-7) vs. Ian Loveland (14-8)
Bantamvikt, väger lite, bra på allt, hög fart och blir aldrig trötta, bla bla.
Kommentarer