Inför UFC 130

LHW: Quinton “Rampage” Jackson (31-8) vs. Matt Hamill (10-2)

Ett lite udda main event som har sportslig kvalitet men saknar dramatik, inte minst eftersom båda deltagarna redan har varit på sin topp, planat ut och nu sakta börjat rulla utför. Framtidshopp och nyfikenhet är inte orden som ligger närmast till hands. Hamills handikapp gör det dessutom fysiskt svårt för honom att snacka igång hype inför mötet. Den sympatiske brottaren och ikonen för funktionshindrad MMA, är inte heller någon man vill kaxa sig mot. ”Rampage” gick från ointresserad av matchen, till att bli tystlåtet tillbakadragen och för femtioelfte gången börja prata pensionsplaner.

Så långt inte mycket att hurra för. Men bortom värdet av showbusiness är det en intressant fight som kan överraska. Stilmässigt är herrarna likartat stöpta som boxande brottare, med skillnaden att Jackson boxas för att han är bättre på nävar än nedtagningar, medan Hamill boxas för att hans järnhaka låter honom komma undan med det. En smartare strategi för Hamill hade varit att skjuta automateld med double legs som Jackson inte kan matcha. Med eller utan fungerande hörsel finns det få som kan mäta sig med hammaren från Ohio i ren fristilsbrottning, och alla vet att en nedlagd Rampage lätt blir tjurig och oengagerad. Men Hamill har det hårt inbankat att lay’n’pray är förkastligt, och stoltheten brukar kräva utflykter på den tunna is som är boxning och jiu jitsu, två områden där burens krigsveteran från Memphis har mer att komma med.

HW: Frank Mir (14-5) vs. Roy Nelson (15-5)

Grapplingduell i de överviktiga benknäckarnas exklusiva klubb. Två svartbälten i BJJ vars kroppsbyggnad i alla avseenden går tvärt emot den Graciefysik som anses fördelaktig. Nelsons högst medvetna image av en lönnfet redneck, komplett med ölmage och hockeyfrisyr, gör honom till den siste man förväntar sig teknisk markkamp av. Den något mer deffade, men i regel rätt mjuke Mir, med sin släpiga röst och missförstådda attityd, ligger inte många steg bakom. Ytan gör matchen extra rolig, men om man ser bortom illusionen av taskig fysik, handlar det trots allt om två idrottsmän i världstoppen. Deras svartbälten är fullt legitima, och att döma av deras möte i submission wrestling för ett par år sedan, är de jämnt matchade på golvet. I stående kamp känns uttrycket hellre än bra passande, där fördel i teknik får ges till Mir och fördel i stryktålighet till Nelson. Räkna med en munter, skämtsam tillställning med mycket show, och under ytan en gravallvarlig prestigeduell för en plats i divisionens topp-10.

HW: Stefan Struve (21-4) vs. Travis Browne (10-0-1)

Mer freakshow i tungvikten. Med sina ynka 201 cm är Browne minst och har sämst räckvidd av de två. Bjässen Struve sträcker sig 211 cm och är dessutom långlemmad, vilket gör utbyte av jabbar till en trist uppgift för vem som helst. Struve har viss fördel av sin fysik även på backen, med en svårhanterlig guard som gillar att svepa in trianglar. På en kortare, brötigare och mer hårdhänt distans blir det värre för holländaren, vars gänglighet gör det svårt att samla ihop kroppen för effektivt försvar. Att överleva 54 sekunder mot Dos Santos och 39 sekunder mot Nelson avslöjar en inbjudande Akilleshäl i höjd med käkbenet. I jämförelse söker sluggern Browne hellre närstrid och intensitet än distanserat prickskytte. ”Hapa” är en spontan slagskämpe som bankade livet ur småshower och farmarligor innan han fick UFC-chans. Huruvida hans talanger kan hålla även mot mer svårknäckt motstånd med större teknisk kapacitet återstår att se. Lite av en ödesmatch för båda, där förloraren riskerar att stämplas som en spektakulär birollsinnehavare, dömd till grindvaktande och undercards.

WW: Thiago Alves (18-7) vs. Rick Story (12-3)

Statusuppdatering på oförutsägbare Alves, vars absoluta peak låg runt slutet av 2008. Den brasilianske muay thai-maskinen är ett monster vid direkta konfrontationer, med saknar totalt en plan B vilket omöjliggör en jämn karriär. När den topptrimmade kombinationen av storlek, explosivitet och divisionens största beachmuskler sätts i rörelse, blir det åka av. Men riktning och hastighet tycks alltid vara låst oavsett vad som sker på vägen. Denna svaghet gjorde det till en enkel uppgift för män som Fitch och St. Pierre att plocka isär, neutralisera och invänta decisionseger. Brottarbuffeln Story har knappast fight-IQ nog att trolla bort Alves, och kommer att leva farligt inför anstormningen av lowkicks, knän och slagkraft. Men nedtagningarna och drivet finns där, vilket teoretiskt sett är allt som behövs för seger. Avgörande detaljer är hur svårt Alves kondis kommer lida av bantningshysterin, samt huruvida Story har något i sin arsenal som kan distrahera Alves sprawl länge nog att leda till en nedtagning.

MW: Brian Stann (10-3) vs. Jorge Santiago (23-8)

Efter succén i Sengoku och Strikeforce, anländer Santiago till UFC med höga förväntningar. Man bör dock betänka att han redan fått chansen en gång tidigare. vilket slutade med två knockar åt fel håll och sparken efter tre matcher. Santiagos omväxlande stil och kreativitet passar på många sätt bättre på en japansk arena, där underhållning går före prestationskrav. Brasilianaren har ofta haft problem med män som brottas bättre, slår hårdare eller orkar mer, vilket sammanfattar vad UFC:s elitskikt består av. Lyckligtvis väntar ingen elitbrottare i andra hörnan. Stann är en värdefull person för UFC, vilket kan ha något att göra med bakgrunden som hjälteförklarad marinkårssoldat och den ivriga sponsringen från amerikanska försvaret. Som fighter är ”All american” ganska begränsad, byggd på en korrekt men odramatisk boxning och en hygglig lägstanivå på allt annat. Ett bra test för båda, då Stann behöver besegra mer tekniska fighters om karriären ska peka uppåt, och Santiago behöver bevisa sin plats i UFC mot en lämplig grindvakt.

BW: Miguel Torres (39-3) vs. Demetrious Johnson (20-5)

Old school mot new school i den lättaste UFC-divisionen. På många sätt representerar Torres en gammaldags syn på fighting, förkastad av vissa och saknad av många. Han är byggd på BJJ och bär på en orubblig lojalitet för stilen och dess mästare. Därtill fightades han drygt halva karriären mot betydligt större killar och valde medvetet att inte lägga mer muskler på sina magra 176 cm. Kompletterad med pricksäker thaiboxning och ändlös uthållighet, blir summan en värdig fanbärare av Graciefamiljens filosofi. Därmed saknas också kvaliteterna som erövrar UFC allt mer. Råstyrka, explosivitet, brottarbas. Allt som Johnson är byggd av med andra ord. ”Mighty mouse” är det passande smeknamnet på den blott 161 cm långe brottaren från Washington. En naturlig flugviktare som valt bantamvikt för chansen att tävla i UFC, och som kompenserar sin storlek med snabbhet och timing. Mot Torres finns inte heller risken att bli utmusklad, och Johnsons game av rappa nedtagningar och aggressivitet i mördartempo har bra odds i mötet. Viktig match för den forna giganten Torres, vars framtid står och faller på om han lär sig hantera brottarstarkt motstånd.

MW: Tim Boetsch (12-4) vs. Kendall Grove (12-8)

Hygglig utfyllnad mellan två män som aldrig riktigt tycks finna sig själva i buren. Tvåmetaren Grove fortsätter vara teknisk, farlig offensivt och samtidigt lättknockad, vinglig och ojämn. Rundnätte Boetsch gör ett försök att haka på bantningstrenden, droppar en klass och några kilo mage, i hopp om att hans stabila men inte särskilt kraftfulla stil ger bättre utdelning i mellanvikt.

LW: Rafaello Oliveira (14-3) vs. Gleison Tibau (22-7)

Oliveira gör sitt andra försök på UFC-karriär, samtidigt som landsmannen Tibau försöker hänga kvar. Lite förenklat handlar det om kreativ men inte så fysisk brasse, mot fysisk, stor och enkelspårig brasse. Tibaus muskelmassa kan bli allt som behövs för att plocka hem den ekvationen.

BW: Michael McDonald (12-1) vs. Chris Cariaso (11-2)

Bantamvikt i ett nötskal. Grymma records, fantastiska atleter, allsidig skicklighet. Klent intresse och bottenplats på cardet. Det är svårt att göra sig ett namn under 70 pannor. Räkna med en fight med ett jäkla drag trots anonymiteten. Matchen sänds via Facebook.

BW: Renan Barao (25-1) vs. Cole Escovedo (17-6)

Se ovan. I vilken annan divisionen hittar man en totalt okänd snubbe med 24 matcher på raken utan förlust inklusive 17 avslut, blott 24 år gammal? Matchen sänds via Facebook.

Titelmatchen mellan Maynard och Edgar föll bort på grund av skador, men showen fortsätter med hjälp av ersättare i sista stund. ”Rampage” tog över jobbet som affischnamn och får draghjälp av Mir, Alves och Stann för att mildra UFC-abstinensen.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!